Orsa kommuns historia

Orsa har varit befolkat sedan stenåldern. Otaliga fynd efter våra vattendrag vittnar om det. Att Orsa varit ett populärt jaktområde vittnar det stora antalet fångstgropar om. Fångstgropsystemet sträcker sig i princip från sjön Skattungen ner till Orsa. 

Under järnåldern och det vi idag kallar vikingatid blev befolkningen mer bofast, vilket lämningar vid Bredåviken och fynden som gjordes när kvarteret Grevinnan bebyggdes vittnar om.

 I början av 1200-talet byggdes de första delarna av vår kyrka, men långt dessförinnan fanns sannolikt en stavkyrka i trä i socknen:

Första gången Orsa omnämns i skrift är f ö i ett ett brev till påven i Rom från 1200-talet. Brevet handlar om försäljning av jaktfalkar till påvedömet!

Orsa var länge en fattig socken. Inte minst brandskattade våra kungars fallenhet för krig byarna på unga män. De pålagor som lades på bönderna för att hålla Orsa skans, bygd under Karl X:s tid och bemannade en lång tid in på 1600-talet tärde på de redan fattiga bönderna.

För att dryga ut inkomsten drev byarna en föregångare till kooperativa företag i slipstensgruvorna i Kallmora. Gemensamt och efter noga uträknade regler bröt man Orsasandsten som varje gruvlag fraktade hem och formade till brynen och slipstenar i sina hackstugor. Slipstenarna såldes sedan över hela landet - ja utanför landets gränser.

Slipstensbrytningen hade en baksida. När männen satt och formade stenarna drog de i sig stendammet och utvecklade "Osskallssjukan" - silikos eller stendammslunga. När Carl von Linné besökte Orsa ett par dagar år 1734 noterar han:

"Notabelt är det at i hogkomna det eländiga folkets miserable condition, som då de bäst tänkt conservera lifwet, snarast destruera det samma. De alla, som söka sitt förnämste uppehälle genom slipstens handtering, hinna sällan öfwer 20, 30 á 40 år. I kyrkian såg man ett par grå gubbar: men man fick weta, at deras profession var skräddare och skomakare och ej att gå i grufwan."

1800-talet var en omvälvande tid i hela landet. Orsa inte undantaget. Orsa var en fattig socken. Som i andra delar av landet sökte många sin utkomst i Amerika. Omvälvningen rörde sig också på det andliga planet. "Orsaläseriet" 1852-var en reaktion mot Svenska Kyrkan, som man tyckte avlägsnade sig från den sanna tron. Orsaläseriet leddes främst av en grupp ungdomar i 18-20 årsåldern som tog fängelsestraff på vatten och bröd, hellre än att avsäga sig sin lära. Orsaläseriet innebar att frikyrkoförsamlingarna fick fäste i bygden. I Skattungbyn i Orsa kan vi också se landets äldsta frikyrkobyggnad. 

1879 bildades Orsa besparingsskog, vilket plötsligt gjort de skogar som använts till husbehov för ved och byggmaterial, oerhört värdefulla. Jordägarna i Orsa fick andelar i den gemensamma skogen efter hur mycket mark man brukade nere i Orsa. Jordägarna lyckades - med viss rätt - övertyga myndigheterna att marken runt Orsa var så mager att man borde få lite större skogsandelar än vad brukligt var. (Anledningen till att besparingsskogarna bildades var bl.a. för att motverka effekterna av hungersnöden och den medföljande fattigdomen på 1860-talet) Resultatet blev att Orsa besparingsskog sträcker sig utanför kommungränsen, in i Ljusdals kommun och Gävleborgs län

I slutet av 1800-talet inleddes de sk dimensionsavverkningarna på besparingsskogen, vilket innebar att den mest värdefullaste skogen avverkades. Dimensionsavverkningarna sammanföll med att rallarna kom till bygden för att bygga Orsa - Härjeådalens järnväg, idag en del av Inlandsbanan. Resultatet av detta blev rena Klondykestämningen. På skogen arbetade mer än 7000 människor, ungefär lika många som idag bor i hela kommunen! De flesta av dem kom från andra orter - men pengarna stannade i stor utsträckning i kommunen som på några år gick ifrån att vara en av Dalarnas fattigaste till en av de rikaste i norra Europa. Intäkterna gjorde oss också skattebefriade långt in på 1900-talet. En del av vinsten från besparingsskogen sattes in i skogsfonden som bekostade skolor, omsorg och infrastruktur under en lång tid.

1901 förändrades även centrala Orsa radikalt. På sommaren brann hela den gamla dalabyn ner. Ödets ironi gjorde att det nyrika Orsa naturligtvis hade tidens mest moderna brandspruta. Den var så modern att den var utlånad till en utställning i Gävle. Då som nu samverkade räddningstjänsterna. Mora brandkår rykte ut till undsättning - med tåget.  Den gamla byn inklusive det tämligen nyuppförda tingshuset stod inte att rädda.

För att snabbt bygga upp ett nytt centrum bildades ett sk municipal. Det innebär något förenklat att de centrala delarna av Orsa fick en form av självstyre, för att snabbare kunna fatta de beslut dom behövdes. Det nya Orsa flyttades till järnvägen som kommit till byn 1894. Det är också det som är orsaken till Orsas något odefinierbara centrum. Den nya centralgatan, Järnvägsgatan, byggdes efter järnvägen, och där hamnade också de flesta butikerna. Orsa kyrkby är därför inte någon klassisk dalaby till strukturen utan har mer gemensamt med andra järnvägsknutar i landet.

Järnvägen förändrade Orsa på många sätt. Inte minst genom tillströmningen av folk - ett tag jobbade ca 200 personer i direkt anknytning till järnvägen. Klondykestämningen bidrog också till att en rad entreprenörer kom till Orsa. Birger Olsson grundlade Järnbirgersimperiet med järnaffär, kättingfabrik och sågbladsfabrik (den senare byggd på revolutionära nya uppfinningar av den Orsafödde uppfinnaren Erik Timander). Anders Frelin grundade bryggerier, hotell och inte minst legendariska Frelins konditori.  Nu har vi haft ett par giganter inom entreprenörskap som faktiskt är barnfödda i Orsa också. Albin Hagström - dragspelskungen föddes faktiskt i Orsa, precis som Gustav De Laval. Båda lämnade dock bygden i späd ålder...