Orkester-eran

Inspirerade av ”dom stora” orkestrarna som kom på besök och nu t o m börjat höras på radio började det vid efterkrigsåren att dyka upp flera moderna orkestrar även i Orsa. Under 30-talet hade jazzen smugit sig in och påverkat dansmusiken. Musikanter är ett vidsynt och nyfiket släkte och anammande det nya, utan att för den skull ge upp ”gammeltjomusiken”. Och även om dansbaneeländet debatterades friskt i spalterna fanns där ingen hejd. Folk ville träffas och ha trevligt!

”Luta”
En av dom de musikanter som kom att vara flitigast i elden var Lennart ”Luta” Mångs. ”Luta” är borta nu, men han berättade inför den förra utställningen om Orsamusik 1994 om hur han började.
- Dragspel var det man ville ha, berättade Luta. Men det fanns inte pengar. Bara drömmen. Jag och ”Skarpen”, (Ragnar Skarp) skickade efter kataloger och satt och drömde...
Men så en dag tog kamraten Åke Nilsson hem ett spel som Luta skulle få köpa på avbetalning.
- Hela släkten kom och ställde till ett fasligt liv. Det var bara tattare och zigenare som spelade dragspel, så det där skulle jag då lämna tillbaka...
Luta tog en sista ton på sitt älskade spel, suckade och slog in det i wellpapp för att lämna tillbaka det.
- Jag sov inte på tre nätter. Mamma såg hur ledsen jag var. ”Det får bli nån råd, sa hon. Spelet får bli kvar”
Generationer av Orsabor skall vara Lutas mor tacksam för det. För snart blev han vår flitigaste spelman.

Otaliga orkestrar
Det blev triospel med Ragnar Skarp och Gunnar Karlsson eller med Rune Nordström och Gösta Forsberg. Det blev egna orkestrar och naturligtvis Martinssons kvintett. Det finns kvar rullband från 1954 som visar att orkestern var ett mycket kompetent band. Luta hade nu börjat spela vibrafon - ett självskrivet instrument i 50-talsorkestrarna. Ragnar Skarp spelade trummor, Hugo Eriksson gitarr, Sigurd Nilsson klarinett och tenorsax och Martin Martinsson kontrabas. Bland vokalissorna fanns Siv Ekengren (gift Blanck), Marta Dahlén och Ingrid Martinsson. Repertoaren var mest jazz och Sune Matsson hjälpte till med arrangemangen. Att man var musikaliskt lyhörda bevisas av att på bandet från 54 finns en inspelning av - Rock around the clock! Det måste betytt att Martinssons kastade sig över låten så fort den fanns på de svenska skivdiskarna! Martinssons variant är mer swing än rock and roll, men ändå.

Civila jobb
Martinssons var inte proffs i ordets egentliga mening. Alla hade jobb vid sidan av. Men under högsäsong - maj till september - kunde man spela 24 kvällar i månaden. Oftast 12 kvällar i rad. Samtidigt som man skötte jobbet vid sidan av! Mestadels spelade man i Dalarna och Hälsingland.
En kväll när vi spelade i Bjuråker skulle jag upp och jobba sju på morgonen. Halv sju svängde jag in på jobbet, berättade Luta.
- Och en annan gång hade jag hö ute. Då följde hela gänget med och hjälpte mig köra in det. Dom som på hölasset när vi var klara tidigt på morgonen.

Personbil
Turnerandet skedde med bil. Personbil. Mer saker hade man inte att bära på. Trummor, kontrabasen och vibbran på taket, tillsammans med en 15-watts förstärkare och sen bar det av.
- En gång tappade vi basen och bas-trumman rakt ner i Voxnan, men som tur var var den tillfrusen...
Det kunde gå undan. Hastighetsbegränsningar var ännu inte uppfunna överallt.
- En annan gång körde Sigurd om brandbilen som var på utryckning till en brand i Brunnsberg...

Rikt musikliv
Redan tidigt var aktiviteten inom den här genren stor i Orsa. På 30-talet var det stora namnet Evert Jonsson, som sedan kom att starta ett storband på ASEA. På 40-talet bildade den norska krigsflyktingen Leif Kristenssen trio med Hugo Eriksson och Erik Ottosson. På 50- talet och 60-talets inledning hade vi Svenne Frisks, Borgert Stomp, Leif Borgerts storband med fl. Från Orsa exporterades musikanter. Göte Lovén har ni redan mött. Bengt Ahlenius spelade trummor med Lill Arne Söderberg, Jens Limby åkte med Andrew Walter. Här hemma hade vi lokala stjärnor som Knutte Forsén, Arnold Lovar och dragspelsmästaren Evert Lindström (mer om honom längre fram)

På Godtemlarlokalen fick man ofta chansen att jamma med sina idoler Simon Brehm, Charlie Norman m fl när de kom på besök.
En bit in på 60-talet hände det saker som skulle få utrymmet för orkestrar som Martinssons, Embassy och Roxy och allt vad de hette. Rocken och popen hävde upp en trotsig stämma och blev snart musiken på modet. Men att hävda att det var dödsstöten för de äldre musikanterna, det är att ta i. Fokus flyttades men just Luta är beviset på att det krävs mer än nya musikstilar för att få en musikant att sluta.

- Vi försökte sluta en nyårsafton på 70-talet, Hugo, Ragnar och jag berättade Luta. Men resultatet blev att vi hade så kul så vi började spela minst lika mycket som förut...
En av sina sista spelningar gjorde Luta med det gamla gardet på en Orsayra. Lungorna hade börjat säga upp sig, men luft i bälgen fanns det. Och syrgastub för andningen.
Det är musikanteri i bästa Orsaanda det.

Nästa sida: Evert - Sveriges bästa dragspelare