Epilog:
Vad övrigt är är allt annat än tystnad...

Tillåt en ödmjuk skribent att avsluta med en personlig reflektion över musiklivet i Orsa.
Som alla berättelser är detta en subjektiv betraktelse. En betraktelse över ett sekel av musikanteri. Sanningen har nämligen många ansikten, och därför är objektivitet en utopi. Alla personer här nämnda skall se som symboler, kanske t o m frontfigurer för en anda, en själ, som är orsamusikanteri.

Var och en av personerna i den här boken är värda ett eget kapitel. Även dom som förekommer i bisatser. Ja, några är t o m värda en egen bok.

Tillåtelse
Berättelsen är också ett försök att beskriva en anda som kanske inte är unik, men som är stark i Orsamusiken. En tillåtelse att få vara med. En blott 14-årig Hanser Lina Göransson släpptes in i Kyrkokören, fast hon var alldeles för ung. En Putte Snitt som tog sig tid att repetera med de betydlig yngre Slipstenarna. En Piano-Nisse som gjorde generösa avbetalningsplaner när någon behövde ett instrument. En Trivselträff som tände scenlågan hos många ungar. En Nisse Wiborg, en Hans-Erik Laggar, en Ingrid Eriksson visat vägen till hur man har roligt med musik. En Pelle Klockar som aldrig sagt ”Du kanske skulle kunna vara med”, utan istället ”Klart du ska vara med!”. En Bength Jonzon som spelar in varenda ton han hör i sin privata studio och höjer unga musikanters självkänsla åtskilliga grader. En musikskola som aldrig ger sig.
Fortsätter jag listan, vilket jag skulle kunna göra, blir den patetisk och jag blir förmodligen gråtmild.

Musik är viktig
Orsa kommun har politiskt och fullständigt enhälligt slagit fast att musiken är en viktig del i varumärket Orsa. Kommunen har t o m beslutat att den kommunala musikskolan ska vara avgiftsfri.  Det är ett klokt beslut. Musiken förenar och förmedlar en bild av ett levande samhälle. Så har det alltid varit. I de hopplösaste situationer har musiken gett styrka, kraft och mod. I de ljusaste stunderna sjunger vi ut vår glädje. Musiken kanske inte skapar massor av arbetstillfällen (vilket den i och för sig också kan göra, men det är en annan diskussion). Däremot skapar den en lust och kraft att ta itu med det som det behövs ta itu med.
Så tack, Orsabor för ert stöd till musiken. Vi behöver varandra.
Och tack för att jag får vara med.

Janne Bäckman, november 2003, lätt uppdaterat en het julitorsdag 2010 och lite tillskruvad i september 2018