Popen kommer till byn

Exakt hur det gick till vet nog ingen. Men popen kom till byn. Ungdomarna blev långhåriga och spelade ”Elgitarr, modell planka. Med separata stämskruvar” som hobbyförlaget fick till det en gång.
Först kom The Saints med sin Shadowsmusik. Gitarristen Putte Snitt var bara 13 år, men hade långt hår och fick order om att ruska på huvudet när han spelade. Han blev Orsas första popidol på kuppen. I Saints spelade också spelmannen Stig Nilsson.

Orsas Stones
Följde Saints Hank Marvin-traditionen så var Chamber Horrors Orsas svar på Rolling Stones. I Chamber Horrors var alla långhåriga.
- Vi spelade plankningar av Rhythm and Blues-plankningar hävdar vår andra popidol, Johnny Jönsson.
De hämtade helt enkelt sina låtar från Stones som hämtade sina från svarta artister. Förutom Jonny ingick Thomas Mineur, Bosse Jansson, Birger Nylén och Claes Lindgren i bandet.
Sedan blev det som så ofta i musik-Orsa. Korsbefruktning. Och Johnny hade ett finger med i det mesta. I en tidig uppsättningen av Pardes hittade man t ex både Johnny och Putte, tillsammans med ingen mindre än Perra Moræus. Johnny dök upp i Orsabandet Hardys också. Fast då spelade han sax.
I replokalen stod de yngre Slipstenarna, Pelle Klockar, Anders Klockar och Anders Jakobsson och repade för att bli som sina förebilder.
- Det var helt fantastiskt när Putte Snitt kom och repade med oss en gång, minns Pelle.

Ångbåtsudden
Skoldanser, Sandis och inte minst lokala popbandsgalor som den legendariska i Hedens bystuga (i alla fall för dom som var där) var legio. Trivselträffarna på Ångbåtsudden var en fantastisk skola för unga musiker. Där fick man vara med. På riktigt. Där fick man träffa de stora pojkarna, dom som spelade på kvällen. Ibland fick man t o m bära prylar åt dom.
Men popmusiker blir äldre. Påfallande många fortsatte med musiken. Johnny, Putte och Perra inte minst.
En del hamnade på musikhögskolor, andra fortsatte i dansband, för när 70-talet närmade sig var det där marknaden fanns. Några, t ex Anders Jakobsson och Putte Snitt kombinerade båda karriärerna. Och nog har dansbandsvågen varit bespottad, men en sak är säker: Den rutin som de som reste mellan dansställena skaffade sig är ovärderlig, oavsett vad man sysslar med musikaliskt idag.

Orsapop 60
Det tål att upprepas. Musikstilar dör inte för att de hamnar utanför fokus. De bara hörs inte lika mycket. Orsas 60-talspopare är inget undantag. Fast de beslutade sig för något är sedan att ändra på det. I december 2000 skramlade Birger Nylén, Pelle Klockar och Torbjörn Engström ihop de gamla popidolerna igen. Saints, Chamber Horrors, Slipstenarna, Hardys och långväga gäster som morabanden Greenhorns, Limited och Peges m fl kom, sågs och segrade. Fler kilo, men å andra sidan mindre hår än förr, men med samma glöd. En glöd som har pyrt så ordentligt så den för många flammade upp och började spela mer frekvent igen. Och då hade instrumenten legat orörda i mer än 30 år för en del! Och sedan har man fortsatt i stort sett varje år!

Inspirationskälla
60-talet är förvisso både mytologiserat och övervärderat på många sätt. Många av ”stjärnorna” från den tiden klarar inte riktigt av att granskas under musikaliska luppar idag. Å andra sidan är det många som gör det. För det är det som är grejjen. På 60-talet blev popbanden en självklarhet. Man skulle ha band om man ville vara inne. Man skulle spela. Hellre än bra, om nödvändigt, bara man spelade. Ungarna fick förebilder. En del tänkte säkert ”kan han, kan jag”. Det var helt enkelt under 60-talet som grunden för det som idag kallas det svenska musikundret lades. Ur mångfald kommer topparna.

Nästa sida: Putte Snitt - vår första popstjärna